Hej! Jag började med sertralin för 3 år sen ungefär och var väldigt skeptisk till en början. Det var jobbigt den första tiden med lite ökad ångest/oro, skakiga händer, yrsel och allmän svaghetskänsla i kroppen och huvudvärk… Men ändå hanterbart eftersom orsaken var tydlig att det var insättningssymptom. Men sedan när kroppen vant sig så mådde jag mycket bättre. Märkte att jag kunde tänka mycket klarare, det var som att lyfta på ett lock… Svårt att förklara. Jag blev stabilare och kunde hantera mina känslor bättre och allt inom mig blev lugnare och skönare. Min ångest försvann visserligen inte (allt kändes bara mycket mer hanterbart) och jag blev inte “avtrubbad” – bara mycket stabilare och inte så himla instängd i min egen hjärna på samma sätt som tidigare.
Trappade med tiden upp till 150 mg.
Jag har haft lite biverkningar som är typiska för sertralin; torra slemhinnor, minskad sexlust och ibland myrkrypningar i benen innan jag ska sova. Då myrkrypningarna blev för tätt återkommande bestämde jag mig för att trappa ner till 100 mg. Det gick bra och kände inget speciellt av det men biverkningarna med myrkrypningar/stickningar minskade igen.
14 månader senare (dec 2021) gick jag ner till 75 mg och det har också gått bra, och nu har jag fått tillbaka lite sexlust, är inte heller lika torr i munnen och ögonen. Planerar att gå ner till 50 mg snart, men är otroligt rädd för “abstinens” som kan komma då man slutar, svårt att veta vad som är måendet och vad som är biverkningar, så jag tar det väldigt sakta.
Jag är glad att jag trots allt gav sertralin en chans, för det har hjälpt mig otroligt mycket. Det var när jag märkte att jag blev lite väl “bortkopplad” från mina känslor rent allmänt som jag tyckte det var dags att trappa ner igen.
Under en period kunde jag inte ens gråta. Inte ens om jag försökte tänka på saker som tidigare varit väldigt ångestladdade för mig och t.o.m kunnat lett till sammanbrott så kände jag inte särskilt mycket. Till en början var det ju såklart otroligt skönt och som en välbehövlig paus, för att ens orka försöka fundera på eller lösa “problemen”, men efter ett tag nådde jag en punkt då det inte kändes nödvändigt längre helt enkelt.
För min del har fördelarna med medicineringen övervägt nackdelarna (biverkningarna). Ångrar mig aldrig att jag trots allt gav det en chans, kan nog t.o.m säga att det räddade mitt liv. Men har heller ingen lust att fortsätta ta medicin i onödan såklart.
Lycka till!
